81. Vad säger jag när jag inte vill prata om min sista viktresa?
Vill du få ett mejl varje gång vi publicerar en ny podd?
Skriv upp dig på vår specifika podd-lista så ser vi till att du blir regelbundet uppdaterad.
Vi delar inte dina uppgifter med någon annan part och du kan opt:a ut närhelst du vill. I övrigt följer vi GDPR-lagstiftningen, så håll utkik i din inkorg (och promotions folder) för ett bekräftelsemejl!
Sammanfattning av avsnittet
Har du bestämt dig för att göra din sista viktresa och känner lite oro inför hur din omgivning kommer att reagera på det här? För det kanske inte första gången som du har sagt att nu är det min tur, nu ska jag gå ner till en hälsosam vikt. I sådana fall är dagens avsnitt för dig.
Vi har fått väldigt många kommentarer i communityt på senare tid med just de här orostankarna kring "Vad ska jag säga? Jag vill inte prata om det här”, “Jag vill inte att någon rotar i det. Det här är min grej.”, “Jag har inte ens berättat för min sambo." till de som är helt öppna med det här och säger "Det är klart att jag säger att jag får medicinsk behandling för min sjukdom fetma. Och om någon har problem med det, då är det väl så.” Vi har ju verkligen deltagare i hela spannet. Vi tänkte prata lite mer om det här idag.
Ett första steg är att fråga dig själv – vad vill jag?
Den första frågan att ställa sig, för man kan ju vara rädd för dels vad andra kommer att säga, eller fråga, eller kommentera, eventuella funderingar och så från sin omgivning. En första fråga är att ställa sig själv är: “Hur bekväm är jag med att prata om det här med andra? Vad är jag bekväm med att folk vet om? Vad känner jag att det här vill jag behålla för mig själv?” För det är ju faktiskt så att man är inte skyldig någonting bara för att de ställer en fråga. Så du behöver inte besvara den frågan med det svaret som de förväntar sig eller vill höra. Utan det första är att vända blicken inåt och ställa sig själv frågan. Vad vill jag?
Sägningar
Jag jobbade som talskrivare för ett tv-program för några år sedan där människor hade, det är kända svenskar som har gått igenom ganska tuffa situationer i livet. Det hette "Livet blir bättre" och det gick på TV3. En av deltagarna var väldigt less på att journalister hela tiden skulle prata om det här. Den här personen kände att "Jag är färdig med det nu, jag vill inte längre. Camilla, hur ska jag svara när de fortsätter att fråga?" Då sa jag "Skulle det funka någonting i stil med “Jag känner ingen behov av att prata mer om det här?" och/eller "Har du någon annan fråga så svarar jag gärna på det." Vad tänker du om det, Rebecka?
Jag tänker att det du gav den här personen nu, det var ju en sägning. Alltså någonting som man redan har förberett. Någonting som man kan luta sig tillbaks på när situationen kanske känns lite obekväm. Och när vi blir obekväma, då är vi inte vårt smartaste jag. Så det är inte då vi kommer på de här välformulerade svaren, utan de kommer man ju på senare i duschen. Man bara "Åh, jag skulle ju sagt så här". Och det är ju då beroende på hur mycket man vill dela så kan man ju behöva lite olika sägningar med sig.
Mönster som hjälper dig att säga det du vill få sagt
Ja, att tänka just på hur vill jag formulera mig och att det finns olika mönster man kan använda sig av. Vi har ju tagit upp tidigare i den här podden, det här "När du så upplever jag, jag skulle önska att". Det är en ganska bra tre-stegsraket för att dels avvärja jobbiga saker som händer utan att lägga skuld på den andra och trycka in dem i hörnet. Och vi vet alla hur det brukar bli, ha en person med en viss tendens till aggressivitet då kommer de att huggas ut ur hörnet, inte känna bakom ryggen och se om det finns en dörr ut. Utan bara, när du gör på det här sättet, säger så här, agerar, tittar på mig eller fnyser och eller vad det nu är, så upplever jag att du bla bla bla bla bla eller att jag är värdelös eller dålig på olika sätt och vis. Jag skulle önska att du istället, och så säger man. Så det är bra med fasta sägningar, och det är bra med fasta mönster.
Är alla frågor ställda av illvilja?
Om jag nu är på en dålig plats, om jag är orolig, om jag har lite ångest inför det här – jag har gjort min sista viktresa flera gånger och min omgivning vet det och det går alltid upp i vikt igen. Det är ju faktiskt så som kroppen fungerar. Svälter du dig så kommer överlevnadshjärnan se till att du äter mer upp till ett år efteråt, med hjälp av olika hormoner och så vidare som du inte kan styra med viljan. Det är så finurligt uträknat. Men det är för att vi ska överleva. Och om man då är i den här oro-ångest-grejen, då kan det vara ganska lätt hänt att man tror att alla frågor som kom också är av illvilja.
Har man ett behov av att försvara sig, eller upplever man att man har ett behov av att försvara sig, vilket inte är konstigt i den här frågan med tanke på ett generellt bias eller en negativ syn generell till samhället på fetma och övervikt, där det gamla paradigmet lägger skulden på individen. Och sen också det senaste i media, där mycket skuldbeläggning har gjorts. Så jag tänker att det är inte konstigt om man känner ett behov av att försvara sig. Det är också ett sätt för hjärnan att lite så här hjälpa en, så att man kanske inte hamnar i skam. Så att man kanske inte hamnar i situationer där man känner sig utsatt. Och att då anta från början att den här kommentaren eller frågan är menad så som en attack, eller den är menad utifrån en negativ formulering som ett skydd, så att jag kan skydda mig själv utifrån den här eventuella attacken. Men att ibland är den attacken någonting som är en egna tolkning av situationen.
Jag vet själv att när jag är kanske lite rädd för att bli dömd så kommer jag ju gå mer eller oftare till tanken att andra förmodligen dömer mig i den här situationen istället för att kanske tänka på att "Ja, gud vad de tycker att jag är cool som står här och snackar" eller någonting annat. Så att ens egna tankar och rädslor påverkar hur vi tolkar och frågan ställs.
Välj att tolka kommentarer som positiva
Om man nu vet med sig att man gärna gör en negativ tolkning kan man ju bestämma sig för att bara naivt välja att de är positiva. Alltså när någon säger någonting som kanske inte är särskilt snällt. Eller så här snarare, det låter snällt men man fattar att det inte är det. Då kan man ändå svara, "Tack, jag väljer att ta emot det som en komplimang." Eller "Det tar jag som en komplimang, tack." Då tar man över problemformuleringsinitiativet, som det heter så fint på kommunikationsspråk, som är mer mitt språk än psykologi.
Jag gillar den, att man helt enkelt reframar, att man säger "okej, det behöver ju inte vara negativt". Jag väljer att explicit säga att jag tolkar det positivt.
Jag tänker till exempel om någon skulle säga till mig så här: "Men gud Camilla, vad du har gått ner i vikt, vad händer?" Då skulle jag kunna välja att säga "Tack, vad gullig du är som noterar det!" Även om jag inte vill fortsätta prata om det så kan jag ju tacka och vara positiv och visa att nu såg och bekräftade du mig för då ger man ju en liten gåva till den som ställer frågan. Om den fortsätter, för vissa människor trampar ju i klaveret –de har inte riktigt den här känslan att de gick fel utan de bara, "Ja men vadå, vad handlar det om? Vad gör du? Vad har du gjort?" Om man inte vill prata om det ändå, då kan man ju fortsätta säga "Ja men du vet, de här vanliga sakerna. Jag tänker på vad jag äter och jag tar hand om mig. Men du, nu pratar vi om något roligare." Och så vänder man direkt och börjar prata om den andra. För alla människor gillar ju att känna sig sedda och bekräftade. "Vad händer hos dig?" "Det var ju skitlänge sen vi sågs, berätta!" "Uppdatera mig, vad händer hos dig just nu?" Bara nånting sådär så att man... ...avviker från den delen av samtalet man inte vill fortsätta med.
Man går från att vara i nånting som man upplever som ett utsatt läge i ett samtalsområde man inte är bekväm med till att bara skjuta över all kärlek och fokus på den andra.
Jag tänker egentligen att du belyser två saker där. Dels det här med att försöka att även om kommentaren kanske inte var välmenad eller att man själv kanske upplever den negativ, att bemöta den som om den vore positiv. För att det är ju inte så att människor bara "nej, nej, nej, jag menade det negativt". "Nej, jag försökte faktiskt trycka ner dig här". Så det är en del i det hela tänker jag. Att man tar tillbaka makten över situationen. Att istället för att känna sig attackerad så väljer man själv att välja hur man tolkar situationen.
Sen tänkte jag att den andra biten i det här var ju då att du skildrade en person som inte ville prata om sin resa. En teknik som man kan använda sig av, som du nämnde, är att hugga av den konversationslinjen helt enkelt och att leverera åtminstone ett nytt alternativ. För det skulle ju också kunna vara så här att de bara "det går bra". Men att man kanske kan ge lite olika saker som man kan plocka i. "Du jag såg på Facebook att du gjorde det här, vill du inte berätta mer om det eller “Du, jag såg på fejan att du gjorde det där. Gud vad spännande! Hur kom det så att du börjar med det?”
Det finns alltid någonting som man tycker är spännande eller inspirerande eller man blir nyfiken på. "Vad fin du är i håret, har du inte bytt hårfärg?" Alltså, hitta på vad du vill när du står i stunden men bara börja prata om någonting annat om du inte vill prata om din egen viktresa, tänker jag.
Ja, och ha den här sägningen med sig så att man börjar med "Men gud, tack! Ja, jag har den senaste tiden investerat i min egen hälsa." Men hur var det med det här? Alltså att man redan har det utstakat för sig själv.
Varför reagerar vi så starkt när vi känner oss utsatta?
När man är i en situation där man upplever sig utsatt, då kommer den här gamla hjärnan med känslorna som bara reagerar ta över. Och då klarar vi inte riktigt av att vara så smarta och välformulerade som vi vill vara. Ha en sägning för dig själv. Gå till dig själv och säg, vad känns naturligt, rimligt för mig att säga i en sådan här situation, om jag nu skulle befinna mig i det. Så kan man börja där.
Om du som tittar eller lyssnar på dagens avsnitt känner att, men tusan, det där är ju jag. Jag hamnar ju jätteofta i de där situationerna. Tänk ut svar innan. Lyssna klart på det här avsnittet. Skriv ner dem i mobilen eller något så att du har det och känner dig trygg.
Om jag gärna pratar om min sista viktresa – och ändå blir påhoppad – vad gör jag då?
Sen har vi de här som också känner att jag vill jättegärna prata om min sista viktresa. Jag går all in här nu. “Det handlar om medicinsk behandling i kombination med att förändra mina beteenden, alltså mina livsstilsmönster helt enkelt.” Då kan man ju också bli påhoppad på lite olika sätt.
Ja, det har ju funnits en negativ vinkling i svensk media den senaste tiden. Nu hoppas jag väl att det börjar bli lite mer nyanserat, för det verkar komma fler nyanserade artiklar och uttalanden. Så det är inte jättekonstigt om man är rädd för att få en sådan kommentar. Vad ska man göra? Vad tänker du på för typ av kommentarer då? Ja men de här typiska kommentarerna: “Du stjäl medicin från diabetiker, får du inte dåligt samvete?”
Media har ju drivit det narrativet ganska hårt hela det här året faktiskt. Och jag tycker det är oerhört tröttsamt, till och med på den här nivån att jag i mitt sommarprat (nummer 72), vi har ju alla tre varsitt sommarprat om du har missat det gå in och kolla.
Det har varit ett narrativ från journalister att diabetiker är offer. Det finns ju flera olika svar på det här. En av de bästa tycker jag är Björn Eliasson som är överläkare på Sahlgrenska i Göteborg. Han är överläkare på både obesitas kliniken, obesitas är alltså sjukdomen fetma och på Diabeteskliniken. Han blir intervjuad av Aftonbladet, ni kan höra allt om det i sommarpratet. Jag tror till och med att jag har länkat till podden som han pratar med Aftonbladets journalist i. Men han säger bara "Det här är bara nonsens. Den här linjen ni driver är bara nonsens. Det finns ju tjugotal eller sånt om jag inte missminner mig, läkemedel som hjälper diabetiker att hålla koll på sin diabetes. Så det är ingen som stjäl läkemedel från någon annan. Och sen har vi den här grejen att ganska många läkemedel börjar, när de kommer ut från läkemedelsbolagets forskningsavdelning, så har man hittat att det här ämnet är bra i kroppen för en sak och senare upptäcker man att det även är bra för andra sjukdomstillstånd.
Jag vet inte om jag har berättat det här för dig om vissa antihistamin, den äldre sorten? Det finns ett där som forskades fram som sömmedel och sen insåg man att det också hade antihistamineffekt i kroppen. Vilket är jättebra, förutom att jag tog det läkemedlet när jag pluggade. Vi kan milt sagt säga att det står en advokat inom marknadsrätt framför mig – väldigt tung, erfaren, väl ansedd advokat och föreläser. Väldigt intressant, och väldigt monotont. Jag sitter och känner att det är lite jobbigt nu och jag måste nog åka hem på rasten. Jag får gå fram till honom och säga att du är jätteintressant men jag är sjuk, jag är väldigt pollenallergisk. Och helt plötsligt så känner jag att jag har väldigt ont i pannan och att alla stirrar på mig trots att jag sitter nästan längst bak. Jag hade helt enkelt slocknat och slagit pannan på bänken.
Men det är också så med ganska många läkemedel som har helt andra användningsområden. Man ser att det här är framforskat för det ena och jättebra för någonting annat. Som i det här fallet ett visst läkemedel från ett danskt läkemedelsbolag som är väldigt effektivt för de som har diabetes. Så börjar man se hur människor som har fetma eller som är kraftigt överviktiga som tar det här läkemedlet också går ner stabilt i vikt. Vilket är jättepositivt för behandlingen mot diabetes. Och så börjar man testa och så ser man att det här har ju väldigt fin effekt för människor med sjukdomen fetma. Och så börjar man förskriva det även mot fetma. Vi ser såna här övergångar hela tiden inom läkemedelsbranschen. Att olika substanser får bredare och bredare användningsområden. Så jag tycker att om man får en sån här slängd i ansiktet, "Men gud, du stjäl ju bara diabetes eller medicin för dem som har diabetes." Då kan man välja lite olika spår.
Är man kaxig, då säger man, "Ja, men visst är det bra att jag tar det här läkemedlet så att jag inte ska utveckla följdsjukdomen diabetes? Det är väl jättebra både för mig och samhället, eller? Vad tycker du?” Men ofta när man behöver sägningar så är man kanske inte så kaxig.
Om du vill kan du lyssna på mitt sommarprat där jag går igenom de här bitarna. För där får du också en massa information om namn på läkemedel förutom då det här antistaminet och så vidare. Så att du med mer på fötterna kan säga “Det sker alltid en utveckling inom läkemedel, bla bla bla.” Tänk igenom på hur du pratar själv, som vi var inne på tidigare, och bara träna någonting. Sådär, i huvudet, innan situationen uppstår igen.
Är det fusk att behandla övervikt och fetma med läkemedel?
Någonting som vi säger om och om igen, det är ju att fetma eller obesitas är en sjukdom. Och det är en progressiv kronisk sjukdom som man ofta hamnar i återfall eller att den återkommer. Så den behöver behandlas och den är behandlingsbar. Och nu har det kommit ett nytt sätt att behandla det här, vilket bör, i min åsikt, hyllas. Och det gör det i flera delar av världen. Men där det är tråkigt att det har fått ett narrativ där det är fel eller fusk eller dåligt att behandla sin sjukdom med en läkemedelsbehandling.
Det där med fusk, det där är jättespännande. Kan du inte stanna lite på den innan du går vidare?
Jo, det finns en bra debattartikel, eller ledare, i DN, där de diskuterar just det här med olika perspektiv. Om man säger så här, behandlingen för fetma eller obesitas är att mindre träna mer. Den utvecklades någon gång på 1400-talet och den har inte förändrats sedan dess trots att obesitas, fetma och övervikt ökar i alla samhällen i hela världen. Så jag tänker på det här att, jag vill säga, är det verkligen fusk om alternativet är en ineffektiv behandlingsmetod?
Vad händer när vi jämför behandling mot övervikt och fetma med andra sjukdomar?
Hur många andra sjukdomar skulle vi acceptera att rekommendationerna från medicinskt håll inte fungerar? Och sen så kommer det andra lösningar. Vad var det du sa när vi försnackade lite? Cancer. Hur många skulle acceptera att det finns forskning som visar att vi kan bota cancer på alla nivåer? Alla olika typer av cancer hos alla olika typer av människor, oavsett liksom. Om det fanns så skulle ju ingen acceptera att någon sa "Jo nej men du ska dricka te gjord av aroniabär". För det har vi gjort sen 1400-talet. Ja men det funkar ju inte. Ja fast det är gott med aroniabär. Alltså det blir så surrealistiskt när man tar det till andra sjukdomar. Men det är ju skillnad på sjukdom och sjukdom. Det har jag förstått när jag gav mig in i att hjälpa människor med övervikt och obesitas. Det är som, det tog ju ett tag innan folk accepterade så där brett att alkoholism är en sjukdom också. Och som också är väldigt styrd av gener.
Ja, och det tråkigare med det här, det tycker jag att man lägger över ett behandlingsansvar på individen när det är en medicinsk bedömning som en läkare gör och förskriver en medicinsk behandling för en specifik sjukdom eller ett specifik sjukdomstillstånd.
Det är inte individens ansvar att bedöma om den här behandlingen är den mest effektiva eller om det är moraliskt rätt att genomföra den behandlingen, utan det ansvaret ligger på läkaren som förskriver det här. Det är därför de går i skolan, för att lära sig allt om förskrivningsrätten, hur kroppen funkar och allt sånt. Det är så tråkigt att det hamnat på att det ska bli en moralfråga med vem som har rätt till behandling. Upplever man då att man själv ställs mot det här, att jag får de här moraliska dilemman kastade i ansiktet på mig. Man kan ju då som du sa tidigare välja lite olika vägar att gå. Där man tänker att den viktigaste poängen är att ha någonting förutbestämt som man kan testa att säga eller några meningar.
Och som vi sa tidigare, att tydligt visa att man inte är intresserad av att föra en dialog. För att tyvärr är det också så att du kommer inte kunna ändra allas åsikter. Det finns extremt mycket okunskap om det här. Till och med inom vården finns det okunskap om hur man behandlar fetma och obesitas eller övervikt effektivt. Så är det någon som är negativ så har du ingen skyldighet att försvara dina val. Det är inte du som har "jag bestämde att jag skulle göra det här på egen hand" utan nej, du är förskriven medicin mot ditt sjukdomstillstånd.
Vad gör jag om jag blir illa bemött av apotekspersonal?
Låt mig bara lägga till att om du som tittar eller lyssnar känner att du blir illa bemött av professionell personal, till exempel när du ska hämta ut ditt läkemedel på ett apotek, då är mitt råd följande: (för jag förstår om det kan vara en riktigt jobbig situation) Notera vilket apotek du har gått till, notera vad tidpunkten är. Notera gärna om det är möjligt vad personen i fråga heter. Och sen ringer du till läkemedelsverket på tisdagar. De har en timme öppen tid, jag tror att det är klockan ett men jag blir lite osäker, jag har ringt dem några gånger och det är på tisdagar i alla fall. Du blir kopplad via växeln. Och så berättar du det här för den enheten som du blir kopplad till. För de kommer faktiskt att kontakta apoteken i olika utsträckning och säga att det där är inte okej.
En apotekare får aldrig ifrågasätta den medicinska behandling som du har blivit ordinerad, Det får aldrig ifrågasättas av sjukvårdspersonal. Känner du så här, jag vill inte, orkar inte, vågar inte stå upp för mig själv i situationen och känner efteråt att rackarns, jag skulle ha sagt något. Ja, ring Läkemedelsverket och anmäl dem. Det är mitt tips.
En sägning i apotekssituationen skulle kunna vara: Jag uppskattar inte riktigt din kommentar, har du problem med det här skulle du kunna ta upp det med min läkare i så fall. Och om man inte vågar säga att man inte uppskattar det så kan man säga så här: “Jag ordineras den här medicinen för min sjukdom. Har du problem med det så kan du kontakta min läkare och ifrågasätta min medicinska behandling.” Alltså att flytta bort frågan, för den är inte ditt ansvar.
Sammanfattningsvis
Ställ själv frågan först med hur bekväm du är med att dela delar av din resa eller vad du vill och vad du inte vill dela. Ställ också själv frågan lite så här, vilket perspektiv vill jag ta? Eller hur mycket är jag bekväm med att gå in i en diskussion? Eller vad vill jag att den här personen ska lämna det här samtalet med? Och sen kan du ju ta lite olika vägar utifrån det.
Att då ha en förberedd sägning inför samtalet. Där du har funderat ut någonting smart som man inte kommer på i stunden. när man blir ställd. Att då ha någonting annat som man kan hänvisa till. Alltså att ställa frågor om den personens liv.
Att också ha med sig i bakhuvudet att allting är inte automatiskt negativt bara för att det låter negativt eller för att det känns jobbigt, konstigt, negativt när någon säger det. Så att ha det här lite flytande med sig.
Du är inte skyldig någon någonting. Det beror på vad du är bekväm med.
Vi finns här och stöttar så gott som vi kan för att vi vet att det är rätt att behandla alla sjukdomar med alla medel som man kan.
Stort tack till dig som har tittat eller lyssnat! Som vanligt är vi tillbaka med ett nytt avsnitt redan nästa vecka – om du vill. Under tiden, ska du inte skriva upp dig på vår poddlista? För då mejlar vi dig varje torsdag morgon när vi har ett nytt avsnitt ute och så får du lite goodies …
Tackar Rebecca och Camilla